Har inte känt mig vidare stark efter utflykten västerut. Slickat mina sår och funderat på vad som stärker. Helt underbart att jag kom mig för, att samla kraften för att hälsa på Vilma och Låppan och ta del av deras vardag.

All dressyr ska väl stärka naturliga rörelse. Så att kalla det, det ena eller andra verkar rätt onödigt.

Vilma trivs verkligen på Stall Haväng och Låppan har det fint i "Paddock Paradise" där hästarna rör sig på stora ytor genom långa "tracks". Hästens bästa sätts i centrum. Låppan är till och från lite knackig, och Ida och Monica är väldigt duktiga på rehabilitering. Ett härligt samspel med hästarna upplevde jag också. Jag kan tycka vad jag vill om begreppet akademisk ridkonst och att det här med Riddarskapet verkar sektlikt. Varför titlarna väpnare och riddare (enl uppgift motsvara Riddare msv B-nivå)? Även om det verkar en del så, så tror jag inte det handlar om att klä ut sig och rida med skarpa bett - inte på det här stället i alla fall. Silverbjälke var nog inte här (lyssnar just nu på boken "Britt-Marie var här" - rekommenderas, men "Min mormor hälsar och säger förlåt" kommer före).

Det jag ser att de håller på med motsvarar friskvård/sjukgymnastik för människor. Och både jag och Banjo har fått hjälp med spänningar och låsta rörelser.

Ibland skojade vi till det, buspojken och jag. För alltid kan man ju inte hålla på med den livslånga uppgiften att vidareutbilda sig.