Internationellt äventyr
For i typiskt aprilväder, som faktiskt blev ganska jobbigt över småländska höglandet. Men till rastplatsen Helsingborgs Fältrittklubb kunde vi smyga in sent. På hemvägen dröjde det faktiskt ända till Östergötland innan det började snöa.
Onsdag kväll och torsdag morgon var det träning på tävlingsbanan, en halvtimme på varje bana. Vi lärde oss hur vi skulle anmäla oss för de trevliga (de bara såg stränga ut) funktionärerna. Och jag fick hålla tungan rätt i munnen för att inte krocka.
Torsdag eftermiddag var det både ”trot up” och klassificering. Så jag missade Lisa och Banjos show. Mina siffror blev samma som de nationella och efter att de sett mig rida på fredagen fick jag mitt efterlängtade kort som gäller till 2020!
Lite varmt att springa i vinterjackan men visarna behövde ju vara enhetligt klädda. Lisa hoppas på pikétröja nästa gång. Hur fina som helst var de, men höll på att välja fel utgång och det blev skratt.
Fredag eftermiddag var det då dags för den internationella debuten. Förberedda var vi och ändå var det väldigt svårt att få till det inne på banan. Vi hade roligt och jag höll mig ganska lugn, trots att jag fem minuter innan start fick veta att jag övat in ett fel i programmet - det jag red i Tyresö fredagen innan - för att det stått fel i svenska översättningen. Sista diagonalen ska inte vara ökad galopp utan ökad trav, hoppsan sa.
63,419 i vårt Team test är vi stolta över även om vi kan väldigt mycket bättre. Banjo var så stolt att han inte ville lämna banan när vi fått vänta vid bana 2 tills tävlande ekipaget var färdig och inte skulle störas av passage. Många skratt från funktionärer blev det.
Lördagens Individual championship test är snäppet svårare och jag hade bestämt mig för att Banjo skulle ha landat lite mera i miljön. Men han var lite trött. Vi fick kämpa ganska bra på framridningen och fick go hjälp av vår tuffa lagledare Agneta Aronsson. Både nöjd och inte nöjd. Kvalgränsen är 60 så det målet satte vi, men bättre kan vi ju.
Danskarna var överlägsna i lagtävlan och hade grymt många segrar. Vi applåderade förstås artigt men blev rätt trötta på Dannebrogen. Grymma Anita Johnsson knep segern i grade I kür så vi fick se rätt fana till slut.
Söndagen hejade vi på våra kompisar som tog sig till küren innan det var dags att vända hemåt igen. Fantastiska röstresurser i vår trupp, verkligen härligt att bli så hejad på!
Hemresan gick väldigt bra. Trevligt att vi var flera som övernattade på samma ställe i Tyskland även om vi hade lite olika upplägg. Jag tittades konstigt på när jag valde att gå upp i ottan och rida. Vi funkar liksom lite olika. Lite vimsigt blev det där på måndagsmorgonen och det beror nog på lustiga vägskylten - ööh, inte köra in i träd? Och inte att boxgrannen for iväg samtidigt som vi gick ut på ridbanan.
Ätit, druckit, gödslat och kissat. Han gillar verkligen att slabba så det var bara att skura bussen igen. Lärde sig tala om när det var dags för gos istället för mockning. Liksom att vi märkte att 20 minuters promenad några gånger per dag gjorde susen för att vara lugn i boxen.
Mina bästa mular
Borta bra men hemma bäst!
Väldigt tacksam för all hjälp jag fick att ta mig start, vilken seger!