Min kära häst märkte mig häromdagen. Och tänk vad vi är pigga på att stämpla både här och där. Bestämma oss för att ”den är sån och sån” och det är ju ett bekvämt sätt att få lite ordning och reda i hjärnan. Men inskränker, det gör det. 

Banjo har förvånat mig genom att han tagit efter sin nya bästis i hagen bredvid. OS-hästen har tydligen pratat förstånd med buspojken över staketet, för nu har han slutat att bli hur stökig som helst när han blir ensam kvar i stallet. Och stökigt blev det med galopparbetet vid lektionen sist. Bra att Louise fick se hur överladdat det kan bli. Det var härligt att ha en lugn röst i hörsnäckan när det blev ”exploding type of horse”. Men det känns som vi tagit ett stort kliv framåt genom att jag inte blir rädd för att det blir eldigt, utan kan fortsätta jobba och hitta tillbaka till avspändhet.