Blinka lilla stjärna där

 

Tänk att det ska vara så svårt att få ner några rader om min stjärna, han som är en så stor del av mitt liv. Men det tar så mycket energi att knappa på tangenter så jag borde skaffa en manick som skrev ner alla gånger jag tänker ”jamen det här ska jag skriva om”. 

 

Brukar tjata om att tiden går så fort, och jag kämpar för att komma ifatt rätt månad eller år eller jag vet inte vad. Plötsligt är det bara en vecka kvar tills det är dags att resa mot SM. I år känns det verkligen som en seger att det ser ut som om att vi kommer iväg. Stackars hussegroomen måste stanna hemma - det är så tokmycket att göra på det som ska bli vårt nya hem - och är lite ledsen för det. Men ännu ledsnare skulle han bli om jag skulle kasta in handduken och vi får bästa Madde med oss på resan.

 

 

 
 
             https://youtu.be/dRvM2V95bWY           
 

Anne-Carin drillar oss tålmodigt och sitsjobbet med Anne under vintern har sakta men säkert gjort lite skillnad. För det gäller att jag verkligen att jag inte stjälper min häst med motstridiga signaler. Det är inte Banjo som sjunker i formen, utan jag som är i vägen. Så instruktionen: ”släpp upp fronten lite till” behöver sätta sig i ryggmärgen min.

 

Härom veckan startade vi en MsvC:2 i Hallstahammar och lyckades få till en fin framridning på ett ganska tungt underlag inomhus, gå ut och vänja oss vid ljuset och slå ihjäl lite bromsar (tog faktiskt en i programmet också), och vara glada inne på banan. Hittade inte riktigt flyt, men både Banjon och jag blir förvånade när jag kommer ihåg att inverka så det är bara att öva vidare. 
 
Mums
 

Hunnit att traggla lite program nu senaste dagarna med snälla (riktigt stränga egentligen, det är ju det som är snällt) domarögon på oss. Ena gången hetsar jag och överrider, andra gången blir det för lamt. Det är väldigt svårt att hitta koncentrationen som krävs för att hinna följa min fina pålle varje steg. Hela tiden när jag får lite koll på en detalj så dyker det upp nya tillkortakommanden, men det är ju charmen i det hela - att det aldrig blir färdigt. Och grymt tacksam för att jag får dansa med mr B överhuvudtaget!

 
I januari 2009 började jag blogga lite ”hästdagbok” på familjens gård Gustabergs hemsida, och så har det fortsatt fram till oktober 2015 då gården såldes och det blev övergång till egen blogg.

I maj 2009 råkade mamman, matten och makan ut för en olycka och förvärvade en hjärnskada. Beteendevetaren trodde hon skulle bli helt återställd men har fått landa i att det inte blev så. Det har blivit mycket annat och i år en start i Para-SM med bästa Banjo.

Tanken är att bloggen får fortsätta vara en slags reflekterande hästdagbok.