Medaljlöst guld!
Inte bara en seger utan flera, kunde räknas hem redan innan vi startat vår resa mot årets SM. Några exempel som; att få ihop vardagen och träna målmedvetet utan att tappa glädjen, inte bryta ihop när Hussegroomen fick hoppa av och stanna hemma som innebar ändrade planer med boende och ny groom, brottas med samvetet att åka iväg när vi har så mycket att göra hemma…
Min härliga häst stegade i alla fall in som en kung i tältstallet på fredagen efter sju timmars resa. Stallet som arrangör och kamrater kämpat med att rädda ifrån att blåsa och rinna bort. Det gick smidigt att inkvartera prinsen och det var snart dags för att mjuka upp oss med lite banvisning.
Jag harde förväntat mig en lite mer följsam häst, mr B reser så bra och är fin i kroppen när vi lastar av, men Banjon var lite tveksam/vrång till att bära sig ordentligt. Jag blev lite paff för under skritten ute klev han på med stora steg. Det blev då ett mycket svettigare pass än jag hade förberett. Tidigare hade jag inte orkat stå på mig och fortsatt att be om mera aktivitet/bärighet, utan bara ”åkt häst” och sett glad ut ändå. Men lugnt och metodiskt jobbade vi vidare som vi skulle gjort hemma. (mentalt var jag i Katarina Bondes ridhus, där vi är lugna och trygga, och i mina öron låtsades jag ha både Anne-Carin och Anne). Grymt nöjd med sig själv var han när vi nattade pållen. Åt och drack helt perfekt. Bestämde att vi redan dubbelsegrat - kommit iväg och fixat glatt och följsamt träningspass.
Ibland undrar jag över hur klokt det är att utsätta mig för extra stimuli och inte följa rutinen med mat-och-sov-klockan. Det blir ju liksom extremsport för en skadad skalle men efteråt ger det en enorm kick. Det är också väldigt roligt att träffa, om än kort, mina parakompisar. Ett så härligt gäng som alla har sina egna förutsättningar. En salig blandning av medfödda och förvärvade sjukdomar/skador. Några var skickliga ryttare innan olyckan eller sjukdomen och andra har sadlat om efter. Vi hälsar och pratar glatt när vi kan och orkar. Ingen tycker heller det är konstigt om man bara sitter i ett hörn och stirrar rakt fram ibland.
På lördagen flög Banjon genom besiktningen som Madde skötte toppenfint. Kändes som veterinären sa ”ser jättefint ut, lycka till!” efter typ 10 sekunder. En helt annan häst var det att börja jobba med på framridningen dag två. Vi fick kliva in på framridningsbanan med några av de sista i GP-klassen. Det kan vara lite spännande att förutsäga vad medtävlarna ska hitta på framför oss men jag hade en plan att hojta ”para-ryttare” om jag blev osäker.
Lite nervöst att starta först men framridningen gick ändå bra, jag kunde hålla mig i min bubbla. Skulle haft Madde i en hörsnäcka men det blev lite stressigt när jag skulle upp och då låser sig mina vänsterfingrar. Vi bestämde snabbt att skippa den planen och jag kunde släppa det direkt. På banan kändes det ganska bra men jag låste mig lite och formen blev lite för låg. Lite dyra missar och första förvända galoppen blev verkligen inte bra, men till den andra hade jag fått ordning på grejerna och vi steg av banan riktigt nöjda med oss själva.
Även på söndagen flög Banjon igenom besiktningen som en dans. Det är ju alltid lite pirrigt, allt kan ju minsann hända. Madde hade beordrat mig vila under hela seneftermiddagen och kvällen på lördagen så jag var i riktigt bra skick till söndagen. Före detta hobbyryttaren som gjorde allt själv på tävling börjar lära sig hur mycket hjälp hon behöver…
Under beordrade vilan under lördagen kom jag fram till att ta tränset istället för kandaret till söndagen. Förberedde hörsnäckan bättre så Madde kunde spegla lite detaljer i den. Fick lyssna på lite cool kürmusik under framridningen och vi gick in på banan med en god känsla. Ganska bra fokus och visst skulle jag bett om ännu lite mer bärighet och elasticitet men det jobbar vi vidare på. Skrittade av en stud utomhus och innan jag hunnit sitta av började Madde bubbla ur sig siffror. 8 på ryggning, halt och mig! Då började jag gråta och glömde bort hur man gör när man kliver av hästen. Madde tänker bli tränare så småningom så hon kunde instruera, haha
Med fina fina groomen Madde hade jag behövt öva en del innan, men kära nån vilken respekt och förståelse det finns oss emellan. Det var ju som att ha sin dotter med sig - Vilma som jobba med djurvård uppe i Norrbotten (150 mil från SM-tävlingarna). Inte nog med att Madde skötte om Banjon och mig, hon höll Martin uppdaterad och lugnad också! Tänk att hon tog ledigt från jobbet i fyra dagar för min skull!
Nu väntar semester för Banjon, som även ska få en hagkompis till helgen. Jag ska snart sitta klistrad framför dumburken under Paralympics och heja på Louise och Lena! Mr B och jag tar snart nya tag och mål. Spännande fortsättning följer!