Förra måndagen hade vi en tid hos Mustang saddlery för sadelkoll. Var hyfsat säker på att få behålla dressyrsadeln och trodde att hoppsadeln behövde en liten puff framtill. Jag är så tacksam att bara ha en timmes resa till bästa Lina och Denise och Banjon skulle ju ändå gärna åka bussen efter sin fåniga vurpa. Men jag har sällan varit så nervös för att sitta upp, var så snurrig hemma att jag slarvade bort tränset. Lyckades behålla lugnet och skamset erkänna det efter upptäckten när vi kom fram, och det fanns förstås resurser för "du är inte den första", haha.  I stallet var det inga problem med sadlarna, hoppisen åtgärdades och "dressyren behöver du egentligen inte sitta upp i" och i ridhuset var det bara att ta ett djupt andetag och låta buspojken skritta iväg. Och det kändes som vanligt, jag var så orolig att det skulle kännas konstigt efter buset i hagen. Tjoho, vilken lättnad! Det blev inte många varv innan vi var på väg hem igen, glada i hågen.