Stanna
Fem år sedan vi lämnade Piteå och rullade söderut, Banjo, Låppan, Vilma och jag idag. Det känns mera som tre tycker jag. Fast det var ju de första tre åren jag velade mellan Uppland och Gotland och nu är vi rätt fast i Upplandsleran. Roligt att det dök upp minnesbilder på Facebook som gick att använda här.
I onsdags begav vi oss faktiskt till Södermanland och tog oss över den där läskiga Strängnäsbron när vi skulle till Anne-Carin. Jag fick inte äta upp allt för mycket att jag menade inför starten av passet att vi jobbat på riktigt duktigt hemma. Började i en bra grundform i trav och slipade lite på att ta med oss det upp i galopp utan att tappa bärighet och rakriktning. När matten slappnade av i högerhöften blev det också fina byten även till höger. Skulle avsluta med lite travarbete och då fick matten göra halt och förklara att det behövdes ett omtag utan att ”skena”.
Jag tycker Strängnäsbron är lika läskig som Högakustenbron, så det så
Ett stanna-och-göra-omtag blev det på torsdagens pass för Anne också, när jag inte lyssnade på magkänslan utan blev frustrerad och försökte rida parallellslalom i framvikt istället för att backa bandet och komma bort ifrån att hänga i tyglarna. Jag tror jag har lite för mycket ”tig och rid” inpiskat i mig sedan gammalt och hinner inte med att bena ut var i min kropp problemet sitter. Egentligen vet jag ju att det inte lönar sig att jaga framåt. Men tar och klappar mig lite på axeln ändå, för i det stora hela går det faktiskt en aning framåt.
Brr, ser lika mörkt och kallt ut som idag.