Mera fötter
Det är inte alltid lätt att få fötterna att peka åt rätt håll. Det börjar förstås i huvudet och jag har verkligen tvingats backa tillbaka och hämta grundstenar, som andningen, nu när jag gjort Banjon så känslig. Det är verkligen inte samma häst som för tio år sedan. Då handlade det om att göra honom lugn och okänslig för mitt vingel. Och nu ska han lyssna på en ”viskning”. Det blev så tydligt när han plötsligt blev vrång när han skulle lämna sina fem brudar. Då fick jag verkligen inte tappa humöret och dänga till honom med taktpinnen.
Ibland kan det kännas övermäktigt att få till ett träningspass med Banjo. Även om jag nu, efter drygt 10 år med skadan lärt mig, att jag vaknar hur bakis som helst när jag besökt en stökig miljö dagen innan. Och om jag gör som på Kvek, tar en sak i taget, kommer jag efter lite frukost iväg till stallet. Tänker att jag bara ska mocka och fixa mat och hipps vips har jag tagit mig upp i alla fall i barbackapadden.
Till i fredags hade jag vilat mig i form till ett superpass hos Katarina Bonde, det blev ett halleluja moment när vi klarade små skutt på volt som varit så knixigt tidigare..
Ps. Följ Facebookgruppen Kvek8 om lust finnes