Rik
Livet är lite av en berg-och-dalbana och jag är glad att bloggen ”tvingar” mig att reflektera över höjdpunkterna. Dalarna är ändå rätt lätt att gräva ner sig i, och visst ska jag fundera på dem också men jag behöver inte fastna där.
Tänk vad rik jag är som fått spendera mer än tio år med min kära Banjobus. Förra helgen tragglade vi program - inte vilka program som helst, utan Paraprogrammen som rids på alla stora mästerskap. När jag berättade för dottern hur det gått sa hon ”tänk att man kan hålla på med hästar ett helt liv, och fortsätta utvecklas!”. Det var hur rostigt som helst att dansa igenom programmen, men vi hade kul och kände oss stolta. Dag ett fick jag chansen att göra om hela programmet och det blev så mycket bättre med lite coachning.
Hussegroomen har meddelat att han inte slutat som groom men fina Madde följde med till Strömsholm så att det kunde jobbas vidare med blivande hemmet. En hejare på att analysera är hon också, Madde, så vi verkligen laddade till dag två och det lite svårare programmet. Jag var lite orolig för att jag skulle vara för ”fladdrig” i sadeln för att klara finliret med kandaret. Men fina känslan som vi hittar på träning nu, måste övas fram i skarpt läge också.
Bilderna är tagna av toppenfotografen Helena Ager första dagen. Halt och ryggning vid G är vi ganska duktiga på, i travlängningen behöver jag följa med bättre framåt med handen så att Banjo kan komma upp bättre i manken, bild nr tre visar tydligt hur jag svankar och blir stum i ländryggen tillsammans med dålig koll på stångtygeln.
Vilade oss ett par dagar efter programträningen och sedan sedan var det dags att trimma vidare med Anne-Carin Klinge. Det kändes verkligen bra att lugnt och metodiskt ta tag i sjunkande-häst-på-kortsidorna och lite rakriktning. Det var förstås jag som hittade på lite hyss, som att svänga med innertygeln, och min kära häst som bara gjorde som jag sa.
Myst med equiterapeut Monika Smith har vi gjort, liksom jobbat med bärig galopp, trots bommar ivägen, hos Katarina Bonde.