Lära
Jag har gått i lära hos Madde som ”tvingat” mig att börja använda appen ”Equilab” och så här års har jag så mycket kläder på mig när jag rider att det går att gömma den klumpiga telefonen i någon ficka. Har för det mesta både kommit ihåg att starta och stoppa och så kan man redigera och efterregistrera också tack och lov.
Så bara att backa i appen och kolla vad vi haft för oss sedan sist då. Hos Anne-Carin Klinge Sporrong för en vecka sedan fick vi höra ”ni har ju gått från vedhuggning till finsnickeri!” Det var något som var perfekt att skriva ner för att berätta för min möbelsnickarman - som blev väldigt glad och stolt, för ”det var ju ett ordentligt kliv!” - och att få ner på pränt här.

Många många övergångar, räckte inte med ganska bra där inte, gav bättre kadens i både trav och galopp. En härlig känsla när Banjon fjädrar riktigt fint under mig. Bytena åt båda håll satt som en smäck. Det är bara att fortsätta träna på att hinna med att stämma av och inte bara låta kusen rinna iväg i sin inbyggda framvikt. Öva, öva och öva - tänka snälla tankrar om mig själv och slappna av.

I fredags var det dags för sadelkoll. Mr B har verkat nöjd med sadlarna och jag har känt att det finns plats. Men riktigt fläskig över ryggen nu så jag var inte helt säker på att få behålla båda sadlarna. Både hopp- och dressyrsadeln är de jag trivts bäst i av alla sadlar som passerat genom åren så inte så konstigt att jag var lite nervös. Men, tjoho, båda gick igenom och fick sig en omgång i stoppningen. Fick mig ett rätt bra ridpass i sadel nr 1 medan 2an åtgärdades. Ja, ända tills Lina kom in i ridhuset för då sprang min häst fram till henne och gjorde halt så hon kunde känna på stoppningen. Fräste runt i nr 2 och Lina konstaterade att mr B sätter under sig bättre och blivit avsevärt mycket kortare i kroppen när jag rider.

Uteritt på lerig häst har vi också hunnit med, måste ju klä ut oss till ponnyklubben ibland. Men det blev lite väl mycket ponny igår när jag skulle skritta ut innan vi skulle jobba med lite bommar på banan. Banjo fick syn på några varselklädda gubbar som skulle sätta upp vägpinnar och försökte skena hem. Det var länge sedan min häst blev så rädd, han brukar bara titta till och så släpper han det, men den här gången tog det tid. Gubbarna med fina Grållen körde en slinga så vi kom så nära till slut att vi kunde prata med dem. Puh, och överlevde gjorde vi.