Gilla
Hästmässingt har jag varit lite bland molnen sen jag skrev sist. Livet med en hjärnskada är annars en riktig berg- och dalbana men stallet är alltid ett andningshål. Även om jag klantat mig med appen vi använder för att hjälpas åt med stallpassen och drabbats av ett psykbryt så kan inte hjärnan annat än att börja fungera igen under en underbar uteritt i höstsolen.

Förra veckan var det dressyrtränarens tur att drilla oss. Berättade om fina galoppjobbet vi gjort med dressyrsadel hos Katarina Bonde och vi satte igång. Banjon hade känts fin under uppvärmningen och det fortsatte så, och Anne-Carin utbrast "jag gillar henne, även om jag aldrig träffat henne!" Även galoppombytena satt som en smäck så det kändes verkligen som vi hade nerförsbacke hela vägen hem sen.
